Om att sakna och längta
Tusen tack för era vackra ord vid mitt förra inlägg. Tack, tack och tack, jag blev superglad. Hemma i vår familj är kärlek lika viktigt som luft. Kärlek, värme och kramar är orsaken till att vi klarar av allt. Det finns ingenting, ingenting och ingenting i livet som är omöjligt om vi bara älskar varandra och oss själva.
Rent fysiologiskt frisläpps hormoner när man blir älskad, kramad och när någon som tycker om oss bekräftar detta. Dessa hormoner gör oss glada, energirika och hjälper till att hålla immunförsvaret högt. Vilket tekniskt sett bidrar till framgång, glädje och att ge ännu mer kramar och kärlek. Mer kramar åt folket. Skäms för guds skull inte för att du tar i någon, kramar någon eller älskar någon.
Annars så går livet framåt med stormsteg härnere. Tiden rusar framåt och jag har snart lagt ett år på Maldiverna bakom mig. Mitt första år på mitt värlsdäventyr, mitt första år borta från Sverige.
Vissa dagar har tankarna gått i banor om att folk kanske ser det till att jag flyr. Flyr ifrån alla skyldigheter och mognadsprocesser hemma, flyr från förpliktelser, tunga besked och att hjälpa vänner, brottning och familj. Flyr ifrån att fortsätta plugga och springa i ekorrhjulet. Men seriöst, varje gång kommer jag fram till att jag flyr inte. Jag lever, jag älskar och jag upplever. Jag lär mig och jag lever för stunden.
Även som om jag nu idag när jag är ledig mest gör ingenting. Sover, ser på film, spelar tennis, tvättar, surfar. Så är livet ganska fint. Jag flyr inte från skyldigheter, mognadsprocesser och universitetslivet. Jag lever och lever på ett sätt jag vill leva. Är nu i en fas i livet som känns lång och lycklig. En fas i livet som kommit till mig naturligt, på ödets väg.
Men mitt första år har snart gått, drygt 10 månader nu och om drygt 6-8 veckor kommer jag hem och hälsar på. Visst saknar jag och längtar. Alla mina vackra underbara människor där på andra sidan. Jag kommer krama och krama, pussas och gråta sönder mig själv igen i det där utomjordliga lyckoruset som jag lyckades åstadkomma med mamma och pappa här.
Mina människor här säger det att " du kommer inte komma tillbaka", och så är de lite lessna för att de tror att jag försvinner. Men för dem är det helt annat. För mig, med risk att jag upprepar mig själv, är det är ett äventyr utan dess like, detta är ett livt jag har valt att leva och något jag vill göra, något jag älskar mig själv för att jag gör. Så visst saknar jag all mina människor, svensk mat, svensk kultur och längtar efter att återse allt detta. Men givetvis vill jag tillbaka ner hit, givetvis vill jag fortsätta mitt livs världsäventyr.
För dem, för många av mina människor här nere, är det annorlunda. De har inte valt livet här nere, de vill egentligen inte vara här om de hade varit hårdhjärtade nog att välja. De är här och jobbar för pengar.
De lever långt bort i andra länder från sina familjer 11 månader om året, och har knappt råd att ringa eller skypa med dem. De längtar och är sorgsna, de saknar och sätter på de ytliga serviceinriktade leendet, deras ögon blottläger en sorgsen själ när man lär känna dem. Men de finner ändå ro i verkligheten och gör det bästa av situationen. De försöker le varje dag och får till och med till hjärtliga skratt ibland. De saknar och längtar på ett helt annat sätt. De väljer att komma tillbaka inte för att de vill, mer för att det är deras plikt, ett val som ger pengar och ger familjerna hemma ett bättre liv.
För dem så blir familjelivet inte lika hjärtligt och kärleksfullt som hemma hos oss. I deras kultur är familjen någon du hör ihop med och tjänar pengar till. Någon du drömmer om att leva ett rikt liv med längre fram. En dröm som fortsätter och fortsätter år efter år. Så visst saknar de och längtar de. Saknar och längtar på ett helt annat sätt. Ett hjärtskärande sätt som är svårt att förstå och ta in.
Så att sakna och längta på olika sätt. Om att sakna och längta in i hjärteroten så att det gör ont. Jag har fötts med privilegierna att kunna välja mitt liv, mitt äventyr. Att kunna välja att leva mitt världsäventyr i tropiska paradiset Maldiverna.
Rent fysiologiskt frisläpps hormoner när man blir älskad, kramad och när någon som tycker om oss bekräftar detta. Dessa hormoner gör oss glada, energirika och hjälper till att hålla immunförsvaret högt. Vilket tekniskt sett bidrar till framgång, glädje och att ge ännu mer kramar och kärlek. Mer kramar åt folket. Skäms för guds skull inte för att du tar i någon, kramar någon eller älskar någon.
Annars så går livet framåt med stormsteg härnere. Tiden rusar framåt och jag har snart lagt ett år på Maldiverna bakom mig. Mitt första år på mitt värlsdäventyr, mitt första år borta från Sverige.
Vissa dagar har tankarna gått i banor om att folk kanske ser det till att jag flyr. Flyr ifrån alla skyldigheter och mognadsprocesser hemma, flyr från förpliktelser, tunga besked och att hjälpa vänner, brottning och familj. Flyr ifrån att fortsätta plugga och springa i ekorrhjulet. Men seriöst, varje gång kommer jag fram till att jag flyr inte. Jag lever, jag älskar och jag upplever. Jag lär mig och jag lever för stunden.
Även som om jag nu idag när jag är ledig mest gör ingenting. Sover, ser på film, spelar tennis, tvättar, surfar. Så är livet ganska fint. Jag flyr inte från skyldigheter, mognadsprocesser och universitetslivet. Jag lever och lever på ett sätt jag vill leva. Är nu i en fas i livet som känns lång och lycklig. En fas i livet som kommit till mig naturligt, på ödets väg.
Men mitt första år har snart gått, drygt 10 månader nu och om drygt 6-8 veckor kommer jag hem och hälsar på. Visst saknar jag och längtar. Alla mina vackra underbara människor där på andra sidan. Jag kommer krama och krama, pussas och gråta sönder mig själv igen i det där utomjordliga lyckoruset som jag lyckades åstadkomma med mamma och pappa här.
Mina människor här säger det att " du kommer inte komma tillbaka", och så är de lite lessna för att de tror att jag försvinner. Men för dem är det helt annat. För mig, med risk att jag upprepar mig själv, är det är ett äventyr utan dess like, detta är ett livt jag har valt att leva och något jag vill göra, något jag älskar mig själv för att jag gör. Så visst saknar jag all mina människor, svensk mat, svensk kultur och längtar efter att återse allt detta. Men givetvis vill jag tillbaka ner hit, givetvis vill jag fortsätta mitt livs världsäventyr.
För dem, för många av mina människor här nere, är det annorlunda. De har inte valt livet här nere, de vill egentligen inte vara här om de hade varit hårdhjärtade nog att välja. De är här och jobbar för pengar.
De lever långt bort i andra länder från sina familjer 11 månader om året, och har knappt råd att ringa eller skypa med dem. De längtar och är sorgsna, de saknar och sätter på de ytliga serviceinriktade leendet, deras ögon blottläger en sorgsen själ när man lär känna dem. Men de finner ändå ro i verkligheten och gör det bästa av situationen. De försöker le varje dag och får till och med till hjärtliga skratt ibland. De saknar och längtar på ett helt annat sätt. De väljer att komma tillbaka inte för att de vill, mer för att det är deras plikt, ett val som ger pengar och ger familjerna hemma ett bättre liv.
För dem så blir familjelivet inte lika hjärtligt och kärleksfullt som hemma hos oss. I deras kultur är familjen någon du hör ihop med och tjänar pengar till. Någon du drömmer om att leva ett rikt liv med längre fram. En dröm som fortsätter och fortsätter år efter år. Så visst saknar de och längtar de. Saknar och längtar på ett helt annat sätt. Ett hjärtskärande sätt som är svårt att förstå och ta in.
Så att sakna och längta på olika sätt. Om att sakna och längta in i hjärteroten så att det gör ont. Jag har fötts med privilegierna att kunna välja mitt liv, mitt äventyr. Att kunna välja att leva mitt världsäventyr i tropiska paradiset Maldiverna.
