Spa Therapist doin the world

Det är ganska tryggt och bra att han faktiskt inte kan svenska. Då kan jag ju faktiskt vrida och vända på honom lite här. Jag kan poetiskt hylla honom till skyarna utan att det ska behöva kännas obekvämt.

Sedan första gången jag mötte hans blick, sedan första gången våra själar kunde speglas i varandra så var jag fast. När min kropp sedan blev varse hans kropp var det sagolikt pirr i hela kroppen. Den dagen vi första gången dansade tillsammans var helt makalös. Nu har det gått några månader. Jag försökte intala mig själv att jag har ju inte fallit, inte alls. Men det var inte lätt i längden. För jag hade ju redan fallit där redan första gången.

Saker blev ju inte värre av att vi började umgås mer och mer, av att vi började sitta och prata, lite djupare, seriösa, flummmiga samtal om kulturer, om möten, om erfarenheter. Vi pratade om vardagslivet här, om problemen man egentligen inte får tala om, om enkla saker, om intressen. Ibland satt vi bara tysta tillsammans och tittade på solnedgången. En djupt förtroende och tillit byggdes långsamt upp. Det är inte många människor jag verkligen verkligen litar på här, men han är en av dem.

När vi sedan fick på förfrågan om dansframträdande på vårt bord så började dansen bli mer och mer, vi umgicks mer och mer, vi rörde oss tillsammans varje kväll, vi rörde vid varandra och det brann. Det var skratt blandat med allvar, det var lugn, blyg, oskyldig och romantisk dans. Det var lite nerver där väl på festen och framträdandet gick väl ganska bra ändå.

Vi var iväg till Male en kväll och i efterhand kan man säga att det var en väldigt vacker dejt. Tanken var inte dejt. Vi åkte dit, vi strosade i affärer, vi åt på en romantisk italiensk takterass. Vi skrattade och våra händer sammanflätades avsiktligt gång på gång, för att sedan inte våga hålla kvar så länge. På båtresan tillbaka låg jag i hans knä och lyssnade på vågorna.

Det blev jul och nyår, helt makalöst, julafton hans födelsedag. Det var småfester överallt i staffbyn och vi alla cirklade runt på olika ställen. Jag tror jag fick en av de vackratse kramar jag någonsin fått i mitt liv. Om tiden kan stanna av en kram så gjorde den det. Några tysta långa vackra sekunder när andetagen uteblev och våra hjärtan slog som ett. Den vackraste stunden den nyårsaftonen.

Men efter nyår hände något. Han började äta middag med sina vänner igen. Han smsade inte så mycket längre, vi umgicks knappt alls av någon för mig okänd anledning. När vi fick det här andra dansframträdandet på vårat bord så struntade han ganska mycket i det.

Det tog ett tag innan hans låga för dansen tändes igen och han faktiskt började hjälpa mig med koreografin. Den här dansen var hela gruppen, första låten är meditation för han och mig. Gruppen dansar runt som i våra tankar. När gruppen sedan försvinner så byts musiken ut till syndig shakira och det glöder på dansgolvet, det är fighting inspirerat och det är så bra. När shakira byts ut mot lambada finns inga gränser längre, så hett så vackert, nu är det inte oskyldigt, lugnt och romantiskt längre. I slutet av koreografin kommer gruppen tillbaka och vi hyllar varandra som en grupp, kompis och laganda. Helt makalöst vackert och jag är så nöjd med mig själv och med allihop.

Tillbaka till han då, och mig. Det blev ju nu så att vi umgicks igen, här nu de senaste två veckorna. Vi planerade och grejade, för vi var ju faktiskt ansvariga båda två. Jag började gå på hans yogapass också. Två morrnar i veckan och två solnedgångar i veckan. Att tillsammans dela det blev ett lugnt harmoniskt sätt att umgås igen. Tysta sida vid sida vid poolen eller på stranden. Där tillät han sig att öppna sin själ för mig igen, om så bara för några minuter.

Annars är han fortfarande tillbakadragen, vi äter inte middag tillsammans längre, vi äter inte lunch ihop längre. Det är lite hemliga söta kvardröjande blickar. Dansen igår var vacker. Festen och framträdandet var makalöst. Jag var så vacker, han vacker och sexig som en gud. Vi dansade med varandra ganska mycket även efter framträdandet. Det började gnistra igen och händer, hud och höfter, bara för att vi ville, inte för att vi skulle.

Han är en av världens vackraste själar. Han har dragit sig tillbaka medvetet eller omedvetet för att det går ju faktiskt inte stanna i det där nervpirrande stadiet före nyförälskelse månad efter månad, och han vet att han är gift. Han vet att han har en fru. Han vet att han kanske redan har korsat den där linjen som han inte skulle korsa.

Han är en av mina själsfränder. Han är en av de människor jag är menad att kunna bli med för resten av mitt liv. Men han är förmodligen inte den som jag kommer bli med för resten av mitt liv. Han är en av de människor som alltid kommer finnas kvar inom mig. Han är en av de människor som jag vet har påverkat mitt liv, och lämnat fotspår i min själ som alltid kommer stanna kvar.

Det är oundvikligen så att den dagen kommer komma då vi skills åt för att inte ses igen, mitt hjärta kommer gå sönder, men ett hjärta går alltid att laga igen.

Han är en av de vackraste själarna i den här världen.