Spa Therapist doin the world

Nu har det gått en månad sedan mamma och pappa åkte hem. Men dels så går tiden bra fort här för det är ganska mycket att göra. Sedan så har ju inte tiden funnits. Dessa två orsaker hör nog ihop eller är samma. Men ja, vad hettere...

Mamma och pappa. Mina rollmodeller. Mina föräldrar, mitt livs första riktiga kärlekar. Människor vars lukt, värme och uppenbarelse alltid givit mig värme, kärlek och trygghet. De två vackra personerna som lyckats uppfostra mig och mina syskon till att bli de vackra vuxna vi är nu.

Mina föräldrar, mimmi och berra. De var här hos mig. De besökte Maldiverna. För dem en nästan 3 veckor låång härlig semester då allt klaffade. För mig ett lyckorus som fortfarande håller i sig. För mig en kärleksförklaring utan dess like.

Förväntan när jag den morronen åkte för att möta upp dem på flygplatsen var så stor att jag nästan sprack. Några dagar tidigare så hade jag funderat mycket över det här med att de faktiskt kommer ner och hälsar på. Mina vänner här nere sa det att "du skulle bara veta hur lyckligt lottad du är." Någon började kika lite snett på hon den där vita flickan från europa vars föräldrar faktiskt har råd att komma hit. Men vad jag skulle göra åt de anklagelserna och sneda blickarna visste jag inte. Så de försvann nog ganska snart där. Jag pratade lite kort med någon av dem och det är ju faktiskt så. Vi väljer inte våra föräldrar, vi väljer inte vilket land vi föds in i. Vilken kultur och religion. Vilket liv vi faktiskt får. Vad som sedan är upp till oss är att göra det bästa av situationen.

Men sedan kom den där dagen. Jag hade spelat upp för mitt inre så många gånger. Hur jag står där utanför vänthallen och nästan spricker. Hur jag först ser bagagevagnen med deras blåa och röda väska, för att sedan i slow motion se dem komma gående bakom den. Hur jag möter deras blickar och tårarna börjar rinna. Hur jag inte kan sluta skratta och lyckan bara sprutar. Hur vi inte vill sluta kramas.

Det blev så. Låånga sekunder fyllda av förväntan. Låånga sekunder fyllda med glädjerus, med skratt, tårar och lycka. Pappa till och med knäppte en bild på tårarna.


Dagen de kom visade jag upp Male, en av mina städer i världen. Sedan på kvällen lämnade jag dem på vandrarhemmet jag hade inkvarterat dem på. De tog sig till Male och tog sig runt där och njöt av vad den staden har att erbjuda.

 

Sedan tog jag med dem till mitt vackra hem, Sheraton. De stannade här några dagar. Vi solade, badade, åt god mat, spelade tennis, utövade Tai Chi. Jag jobbade samtidigt och det gick väldigt smidigt. De var inne på spat och hade varsin massage med.




Några dagar senare tog vi oss an en safaribåt och därifrån såg vi lite lokala öar, vi snorklade, solade och njöt av havet. Vi träffade världens sötaste italienska windsurfargäng som glatt tog emot mamma och pappa som tryga förebilder. Vi, snorklade med delfiner, stjänrfiskar, mantror, clownfiskar, sköldpaddor och allt underbart vackert. Jag förstog helt plötsligt varför ostron anses sensuellt. Solnedgångar out of this world.



Efter några dagar fylld med vyssande vågor och avslappning. Av god hemlagad mat, livemusik, italienska och franska tog vi oss vidare och hamnade på en annan resort.




Vi hamnade på kandooma. Supervackert och massa trevlig personal. Stor vacker pool, mer vackra solnedgångar, mojitos, takterasser, banyanräd med lianer, stränder, vit sand, beanbags, spa, jacuzzis, god mat, sol, bad, prommenader. Underbar, underbar, underbar kärlek och familjeliv.

 

Det var fantastsikt superbt och helt underbara dagar. Så lyckligt sprudande av kärlek värme och kramar att det är svårt att beskriva med ord. Jag är så otroligt lycklig att mina vackra mina underbara och mina änglalika föräldrar kom ner och besökte mig. Ni kom hit till mig såg min värld härnere. Såg och träffade min Sheratonfamilj. Såg mitt nuvarande liv i paradiset.

Jag vill tacka er och jag älskar er. Ni rular min värld. Ni har byggt mig till den jag är. Ni är stolta och ni älskar mig. Ni finns i allra högsta grad och gör min värld fulländad. Så tack för titten.

 Nu låter jag kärlekshistorerna få några fler kapitel nerprintade, läs hur långt du känner att du vill. Men det är ju fantastiskt bra kanske.

Jag har långsamt tro det eller ej avarbetat ögongodis nu. Jag som var så kär i honom. Han som faktiskt kändes som en av de där one and only för mig. Men jag kunde ju inte gå runt och vänta på att något skulle hända. Jag menar, vem orkar stanna kvar i flingflirtandet månad efter månad efter månad efter månad. När månaderna började likna ett halvår så tog jag tag i hornen och sa som det var.

Otroligt stolt är jag. Jag berättade för min käre hälft att jo, jag har lite problem med den här crushen jag har på dig. Att det är något nytt för mig så jag känner för honom. Att jag inte bad om att det skulle hända. Att det bara blev så. Att jag inte visste vad jag skulle göra åt det och att han som en av mina bästa vänner skulle hjälpa mig.

Ungefär sådär rakt på sak var jag. Det här var väl en 7 veckor sedan. Han var väldigt förtrolig och pratade med mig. Trots hans söta blyga sida. Han sa det att han tackar gud för att jag hade kommit in i hans liv. Han tackar gud för att jag finns vid hans sida, för att jag håller honom flytande, för att jag får honom att skratta. Han tycker givetvis om mig. Men han säger också att det skulle faktiskt vara fel av honom, för han skulle inte ge upp sin familj och det livet han har i fillippinerna. Han sa att han är väldigt kluven i detta då han vet hur vackert det kunde varit. För han vet, och han också känner.

Jag tog det faktiskt inte så hårt. Det var, om jag ska kalla det att bli dumpad, den vackrast dumpningnen som jag sett och varit med om. Jag talade om för honom, på mitt ego rumbadrottningens vis att jag hade alltid vetat att han inte skulle ge upp sitt familjeliv. Jag berättade lite kort att njutningen hade ju varit i fokus, det djuriska, det sensuella och det exotiska. Om det så hade varit för korta 20 minuter. Han bara skrattade och det kändes bra.

Någon vecka senare kom mamma och pappa hit, det kommer (snart) komma ett inlägg om den vackra återföreningen och ledigheten. Men det var lagom och bra att jag åkte härifrån några dagar då.

Men jag tog det fantastiskt bra, det kändes bara så otroligt skönt att äntligen få det ur honom. Det jag ändå genom att känna honom under huden så länge vetat.

Till detta hör faktiskt ett sidospår som när ögongodis var på semester började röra sig i min periferi. Det här sidospåret är från Maldiverna. Stora muskler, blyg, smilgropar och stoora sametslena bruna ögon med milslånga ögonfransar och fantastisk skimmrade hy.

Ja, menar killarna står ju på kö, (haha) men jag har ju alltid försökt hantera dem väl och hållt dem på tryggt avstånd. Men den här killen började långsamt närma sig från det där avståndet. Jag till och med lät honom krama mig nästan dagligen. För hans kramar är så varma och mjuka. Jag till och med presenterade honom för mina vackra föräldrar som en av de aboluta favoriterna här, och då log han bara ännu mer och rodnade lite. Han heter Zaid och jag gillar namnet. Det är ju lite lagom vackert.

Tillbaka till ögongodis. När jag och mamma och pappa var iväg, wow, vad jag älskade det, vad underbart det var. ( Jag lever fortfarande på lyckoruset av de minnena och upplevelserna. ) Men då kom min svenska Mariell tillbaka lite. Jag insåg det här med ögongodis och att jag älskar honom, ja, visst det är självklart. Men det jag älskar hos honom är att se honom lycklig. Sådär storartat och vackert. Jag vet att när han var hemma hos sin familj och när jag ser bilder av honom tillsammans med sina barn, bilder med familj och vänner. Jag ser hur allt det här påverkar honom, hur lycklig han är, och hur stort del av sitt hjärta som bor med dem. Jag älskar honom, men jag var fel. Inte älskar jag honom för att bli med honom. Det är något på en högre nivå. Själsigt och varmt. Det tog några dagar att inse, men jag vet nu att nu är det över. Den kärlekshistorien tog mig till en ny höjd.

Så när jag var tillbaka i min vardag igen, så var jag inte kär i honom längre. Mina vänner märkte, han lär ha märkt, och vår relation var bara bra nu. Öppen, djup och vanlig. Han kände inte kärleken från mig som byggde upp frågor och hinder inom honom längre. Så nu var vi tillbaka på skoja och leka läget där allt var bra.

Det är fantastiskt skönt. Inte hade det kunnat bli ett bättre slut på den här kärlekshistorien. Inga hjärtan sönder.

Drygt två veckor senare tog Zaid mod till sig och frågade om mitt nummer. Kunde det blivit mer lägligt? Jag såg honom helt plötsligt. Han är bra blyg och håller sig på mattan och smsar inte så mycket som många killar i den här världen annars är bra på. Men ibland så skickar han små hälsningar och vänliga ord. Och vi började till och med ses ibland.  Någon kväll för att sitta prata i månskenet på stranden. Någon kväll sedan kom han och pratade lite i mitt rum med.

Han är ju sådär fantastiskt vacker slog det mig igår. Det pirrar i mig, och den där söta glädjen som man känner när man vill kyssa någon började sprida sig. Jag vågar inte tänka på för mycket om det är en undermedveten strategi för att förflytta ögongodis ytterliggare eller om det känns på riktigt. Men det är mysigt att känna. Och igår hände det. Igår blev det en oskyldig kyss. och två, tre. Jag kramade honom och jag kände hans puls med mina läppar.

Insåg att rummbadrottninen inom mig saknat det här. Att pussas. Något så enkelt. Vad nästa steg får bli vet jag inte. Jag vill tro att Zaid är något mer än ett sidoprojekt att jobba mig vidare från min fillipinska förälskelse. Men vem vet. Jag tar dagen som den kommer och tackar ödet för att ödet återigen förde mig samman med en ny människa som bidrar absolut till mitt liv.

Maldivian moments and memories to be.