vatten över huvudet.
jag tror jag tog mig vatten över huvudet när jag seriöst trodde att jag skulle kunna hålla igång två bloggar....hrrmmm..
aå nu har jag mer eller mindre flyttat över verksamheten till min själsliga insida. den får ta slängar från utsidan med, så ska jag nog försöka få in ett inlägg per vecka iaf. =)
men adressen är: http://reasontobe.blogg.se
har ni tråkigt så har jag genom de 1,5 år den bloggen varit igång varit väldigt smart, djup, ärlig och skrivit helt underbara texter ibland. så läs om ni inte har något annat för er kanske. inspireras och ge feedback.
puss o kram
äpple och banan.
Svensk mark
Har kommit på att det var ju lite dumt av mig kanske att dra igång två bloggar när jag skulle flytta iväg och när internet blev långsamt och när min tid helt plötsligt var mer dyrbar och de dagarna när jag hade timmar utan viktigt innehåll var lätträknade.
Men nu hemma, semester. Ska jag försöka komma på något smidigt sätt att få bloggarna att rulla igen.
Mitt liv är ju faktiskt ganska spännande, tycker jag själv. Så att berätta om det för att kunna själv gå tillbaka och läsa och komma ihåg är ju roligt. För att hitta inspiration de dagar när det varit ganska tungt har jag gått tillbaka och hittat lugnande och vackra ord jag skrivit tidigare.
Men, men. Jag är hemma nu. I kalla vackra västlandet i norr. I Sverige. Jag fryser, och jag befinner mig i ett overkligt glädjerus som liksom inte vill ta slut. Jag har chocklad, jag har vin, jag har skumgodis och gelegodis. Jag har kramar i det oändliga. Och det känns som om jag knappt varit borta.
Det är när barnen kommer. Barnen, Teo som sist var 5 månader och nu kan stå och gå själv. Det är när jag såg mina palmer jag hade med mig i Grythyttan som var mer än dubbelt så stora som de var då. Eller alla nya byggnader som inte fanns förut. Stadsbilden har ändrats. Det är då man inser att det har gått ett bra tag.
Ett år för mig på andra sidan. Nu är jag hemma, andas kall luft och förundras över att jag kan dricka vattnet som kommer ifrån kranen i köket.
Om att sakna och längta
Rent fysiologiskt frisläpps hormoner när man blir älskad, kramad och när någon som tycker om oss bekräftar detta. Dessa hormoner gör oss glada, energirika och hjälper till att hålla immunförsvaret högt. Vilket tekniskt sett bidrar till framgång, glädje och att ge ännu mer kramar och kärlek. Mer kramar åt folket. Skäms för guds skull inte för att du tar i någon, kramar någon eller älskar någon.
Annars så går livet framåt med stormsteg härnere. Tiden rusar framåt och jag har snart lagt ett år på Maldiverna bakom mig. Mitt första år på mitt värlsdäventyr, mitt första år borta från Sverige.
Vissa dagar har tankarna gått i banor om att folk kanske ser det till att jag flyr. Flyr ifrån alla skyldigheter och mognadsprocesser hemma, flyr från förpliktelser, tunga besked och att hjälpa vänner, brottning och familj. Flyr ifrån att fortsätta plugga och springa i ekorrhjulet. Men seriöst, varje gång kommer jag fram till att jag flyr inte. Jag lever, jag älskar och jag upplever. Jag lär mig och jag lever för stunden.
Även som om jag nu idag när jag är ledig mest gör ingenting. Sover, ser på film, spelar tennis, tvättar, surfar. Så är livet ganska fint. Jag flyr inte från skyldigheter, mognadsprocesser och universitetslivet. Jag lever och lever på ett sätt jag vill leva. Är nu i en fas i livet som känns lång och lycklig. En fas i livet som kommit till mig naturligt, på ödets väg.
Men mitt första år har snart gått, drygt 10 månader nu och om drygt 6-8 veckor kommer jag hem och hälsar på. Visst saknar jag och längtar. Alla mina vackra underbara människor där på andra sidan. Jag kommer krama och krama, pussas och gråta sönder mig själv igen i det där utomjordliga lyckoruset som jag lyckades åstadkomma med mamma och pappa här.
Mina människor här säger det att " du kommer inte komma tillbaka", och så är de lite lessna för att de tror att jag försvinner. Men för dem är det helt annat. För mig, med risk att jag upprepar mig själv, är det är ett äventyr utan dess like, detta är ett livt jag har valt att leva och något jag vill göra, något jag älskar mig själv för att jag gör. Så visst saknar jag all mina människor, svensk mat, svensk kultur och längtar efter att återse allt detta. Men givetvis vill jag tillbaka ner hit, givetvis vill jag fortsätta mitt livs världsäventyr.
För dem, för många av mina människor här nere, är det annorlunda. De har inte valt livet här nere, de vill egentligen inte vara här om de hade varit hårdhjärtade nog att välja. De är här och jobbar för pengar.
De lever långt bort i andra länder från sina familjer 11 månader om året, och har knappt råd att ringa eller skypa med dem. De längtar och är sorgsna, de saknar och sätter på de ytliga serviceinriktade leendet, deras ögon blottläger en sorgsen själ när man lär känna dem. Men de finner ändå ro i verkligheten och gör det bästa av situationen. De försöker le varje dag och får till och med till hjärtliga skratt ibland. De saknar och längtar på ett helt annat sätt. De väljer att komma tillbaka inte för att de vill, mer för att det är deras plikt, ett val som ger pengar och ger familjerna hemma ett bättre liv.
För dem så blir familjelivet inte lika hjärtligt och kärleksfullt som hemma hos oss. I deras kultur är familjen någon du hör ihop med och tjänar pengar till. Någon du drömmer om att leva ett rikt liv med längre fram. En dröm som fortsätter och fortsätter år efter år. Så visst saknar de och längtar de. Saknar och längtar på ett helt annat sätt. Ett hjärtskärande sätt som är svårt att förstå och ta in.
Så att sakna och längta på olika sätt. Om att sakna och längta in i hjärteroten så att det gör ont. Jag har fötts med privilegierna att kunna välja mitt liv, mitt äventyr. Att kunna välja att leva mitt världsäventyr i tropiska paradiset Maldiverna.
Om världens vackraste föräldrar
Nu har det gått en månad sedan mamma och pappa åkte hem. Men dels så går tiden bra fort här för det är ganska mycket att göra. Sedan så har ju inte tiden funnits. Dessa två orsaker hör nog ihop eller är samma. Men ja, vad hettere...
Mamma och pappa. Mina rollmodeller. Mina föräldrar, mitt livs första riktiga kärlekar. Människor vars lukt, värme och uppenbarelse alltid givit mig värme, kärlek och trygghet. De två vackra personerna som lyckats uppfostra mig och mina syskon till att bli de vackra vuxna vi är nu.
Mina föräldrar, mimmi och berra. De var här hos mig. De besökte Maldiverna. För dem en nästan 3 veckor låång härlig semester då allt klaffade. För mig ett lyckorus som fortfarande håller i sig. För mig en kärleksförklaring utan dess like.
Förväntan när jag den morronen åkte för att möta upp dem på flygplatsen var så stor att jag nästan sprack. Några dagar tidigare så hade jag funderat mycket över det här med att de faktiskt kommer ner och hälsar på. Mina vänner här nere sa det att "du skulle bara veta hur lyckligt lottad du är." Någon började kika lite snett på hon den där vita flickan från europa vars föräldrar faktiskt har råd att komma hit. Men vad jag skulle göra åt de anklagelserna och sneda blickarna visste jag inte. Så de försvann nog ganska snart där. Jag pratade lite kort med någon av dem och det är ju faktiskt så. Vi väljer inte våra föräldrar, vi väljer inte vilket land vi föds in i. Vilken kultur och religion. Vilket liv vi faktiskt får. Vad som sedan är upp till oss är att göra det bästa av situationen.
Men sedan kom den där dagen. Jag hade spelat upp för mitt inre så många gånger. Hur jag står där utanför vänthallen och nästan spricker. Hur jag först ser bagagevagnen med deras blåa och röda väska, för att sedan i slow motion se dem komma gående bakom den. Hur jag möter deras blickar och tårarna börjar rinna. Hur jag inte kan sluta skratta och lyckan bara sprutar. Hur vi inte vill sluta kramas.
Det blev så. Låånga sekunder fyllda av förväntan. Låånga sekunder fyllda med glädjerus, med skratt, tårar och lycka. Pappa till och med knäppte en bild på tårarna. 
Dagen de kom visade jag upp Male, en av mina städer i världen. Sedan på kvällen lämnade jag dem på vandrarhemmet jag hade inkvarterat dem på. De tog sig till Male och tog sig runt där och njöt av vad den staden har att erbjuda.
Sedan tog jag med dem till mitt vackra hem, Sheraton. De stannade här några dagar. Vi solade, badade, åt god mat, spelade tennis, utövade Tai Chi. Jag jobbade samtidigt och det gick väldigt smidigt. De var inne på spat och hade varsin massage med. 
Några dagar senare tog vi oss an en safaribåt och därifrån såg vi lite lokala öar, vi snorklade, solade och njöt av havet. Vi träffade världens sötaste italienska windsurfargäng som glatt tog emot mamma och pappa som tryga förebilder. Vi, snorklade med delfiner, stjänrfiskar, mantror, clownfiskar, sköldpaddor och allt underbart vackert. Jag förstog helt plötsligt varför ostron anses sensuellt. Solnedgångar out of this world. 
Efter några dagar fylld med vyssande vågor och avslappning. Av god hemlagad mat, livemusik, italienska och franska tog vi oss vidare och hamnade på en annan resort. 
Vi hamnade på kandooma. Supervackert och massa trevlig personal. Stor vacker pool, mer vackra solnedgångar, mojitos, takterasser, banyanräd med lianer, stränder, vit sand, beanbags, spa, jacuzzis, god mat, sol, bad, prommenader. Underbar, underbar, underbar kärlek och familjeliv. 
Det var fantastsikt superbt och helt underbara dagar. Så lyckligt sprudande av kärlek värme och kramar att det är svårt att beskriva med ord. Jag är så otroligt lycklig att mina vackra mina underbara och mina änglalika föräldrar kom ner och besökte mig. Ni kom hit till mig såg min värld härnere. Såg och träffade min Sheratonfamilj. Såg mitt nuvarande liv i paradiset.
Jag vill tacka er och jag älskar er. Ni rular min värld. Ni har byggt mig till den jag är. Ni är stolta och ni älskar mig. Ni finns i allra högsta grad och gör min värld fulländad. Så tack för titten. 
feelin someones heartbeats throug her lips. I ve missed that feelin
Jag har långsamt tro det eller ej avarbetat ögongodis nu. Jag som var så kär i honom. Han som faktiskt kändes som en av de där one and only för mig. Men jag kunde ju inte gå runt och vänta på att något skulle hända. Jag menar, vem orkar stanna kvar i flingflirtandet månad efter månad efter månad efter månad. När månaderna började likna ett halvår så tog jag tag i hornen och sa som det var.
Otroligt stolt är jag. Jag berättade för min käre hälft att jo, jag har lite problem med den här crushen jag har på dig. Att det är något nytt för mig så jag känner för honom. Att jag inte bad om att det skulle hända. Att det bara blev så. Att jag inte visste vad jag skulle göra åt det och att han som en av mina bästa vänner skulle hjälpa mig.
Ungefär sådär rakt på sak var jag. Det här var väl en 7 veckor sedan. Han var väldigt förtrolig och pratade med mig. Trots hans söta blyga sida. Han sa det att han tackar gud för att jag hade kommit in i hans liv. Han tackar gud för att jag finns vid hans sida, för att jag håller honom flytande, för att jag får honom att skratta. Han tycker givetvis om mig. Men han säger också att det skulle faktiskt vara fel av honom, för han skulle inte ge upp sin familj och det livet han har i fillippinerna. Han sa att han är väldigt kluven i detta då han vet hur vackert det kunde varit. För han vet, och han också känner.
Jag tog det faktiskt inte så hårt. Det var, om jag ska kalla det att bli dumpad, den vackrast dumpningnen som jag sett och varit med om. Jag talade om för honom, på mitt ego rumbadrottningens vis att jag hade alltid vetat att han inte skulle ge upp sitt familjeliv. Jag berättade lite kort att njutningen hade ju varit i fokus, det djuriska, det sensuella och det exotiska. Om det så hade varit för korta 20 minuter. Han bara skrattade och det kändes bra.
Någon vecka senare kom mamma och pappa hit, det kommer (snart) komma ett inlägg om den vackra återföreningen och ledigheten. Men det var lagom och bra att jag åkte härifrån några dagar då.
Men jag tog det fantastiskt bra, det kändes bara så otroligt skönt att äntligen få det ur honom. Det jag ändå genom att känna honom under huden så länge vetat.
Till detta hör faktiskt ett sidospår som när ögongodis var på semester började röra sig i min periferi. Det här sidospåret är från Maldiverna. Stora muskler, blyg, smilgropar och stoora sametslena bruna ögon med milslånga ögonfransar och fantastisk skimmrade hy.
Ja, menar killarna står ju på kö, (haha) men jag har ju alltid försökt hantera dem väl och hållt dem på tryggt avstånd. Men den här killen började långsamt närma sig från det där avståndet. Jag till och med lät honom krama mig nästan dagligen. För hans kramar är så varma och mjuka. Jag till och med presenterade honom för mina vackra föräldrar som en av de aboluta favoriterna här, och då log han bara ännu mer och rodnade lite. Han heter Zaid och jag gillar namnet. Det är ju lite lagom vackert.
Tillbaka till ögongodis. När jag och mamma och pappa var iväg, wow, vad jag älskade det, vad underbart det var. ( Jag lever fortfarande på lyckoruset av de minnena och upplevelserna. ) Men då kom min svenska Mariell tillbaka lite. Jag insåg det här med ögongodis och att jag älskar honom, ja, visst det är självklart. Men det jag älskar hos honom är att se honom lycklig. Sådär storartat och vackert. Jag vet att när han var hemma hos sin familj och när jag ser bilder av honom tillsammans med sina barn, bilder med familj och vänner. Jag ser hur allt det här påverkar honom, hur lycklig han är, och hur stort del av sitt hjärta som bor med dem. Jag älskar honom, men jag var fel. Inte älskar jag honom för att bli med honom. Det är något på en högre nivå. Själsigt och varmt. Det tog några dagar att inse, men jag vet nu att nu är det över. Den kärlekshistorien tog mig till en ny höjd.
Så när jag var tillbaka i min vardag igen, så var jag inte kär i honom längre. Mina vänner märkte, han lär ha märkt, och vår relation var bara bra nu. Öppen, djup och vanlig. Han kände inte kärleken från mig som byggde upp frågor och hinder inom honom längre. Så nu var vi tillbaka på skoja och leka läget där allt var bra.
Det är fantastiskt skönt. Inte hade det kunnat bli ett bättre slut på den här kärlekshistorien. Inga hjärtan sönder.
Drygt två veckor senare tog Zaid mod till sig och frågade om mitt nummer. Kunde det blivit mer lägligt? Jag såg honom helt plötsligt. Han är bra blyg och håller sig på mattan och smsar inte så mycket som många killar i den här världen annars är bra på. Men ibland så skickar han små hälsningar och vänliga ord. Och vi började till och med ses ibland. Någon kväll för att sitta prata i månskenet på stranden. Någon kväll sedan kom han och pratade lite i mitt rum med.
Han är ju sådär fantastiskt vacker slog det mig igår. Det pirrar i mig, och den där söta glädjen som man känner när man vill kyssa någon började sprida sig. Jag vågar inte tänka på för mycket om det är en undermedveten strategi för att förflytta ögongodis ytterliggare eller om det känns på riktigt. Men det är mysigt att känna. Och igår hände det. Igår blev det en oskyldig kyss. och två, tre. Jag kramade honom och jag kände hans puls med mina läppar.
Insåg att rummbadrottninen inom mig saknat det här. Att pussas. Något så enkelt. Vad nästa steg får bli vet jag inte. Jag vill tro att Zaid är något mer än ett sidoprojekt att jobba mig vidare från min fillipinska förälskelse. Men vem vet. Jag tar dagen som den kommer och tackar ödet för att ödet återigen förde mig samman med en ny människa som bidrar absolut till mitt liv.
Maldivian moments and memories to be.
long time no seen
Det är lärorikt, givande och något som verkligen är som gjort för mig just nu. Jag jobbar massor, jag utvecklas som massör, som spa-terapeut, som försäljare, som frukostvärdinna i restaurangen, som gästkoordinator, som barnklubbsledare, med gästrealtioner. Min engelska förbättras på daglig basis, (om den nu fortfarande gör det, ser mig själv som väldigt engelsktalande nu, då jag talar tusen gånger mer engelska än svenska, min vackra milja är ju här, och vi har haft lite svenskar på besök, men.). Jag är som gjord att jobba just nu, något man har väntat på, ett jobb att älska, ett liv att älska.
Jag lär mig om människogrupper, om kulturer, om beteenden. Jag möter människor från världen runt dagligen, jag möter klassskillnader dagligen som många hemma inte kan tänka sig in i. Jag har inget annat väl än att leva i det här och acceptera hur det är, och jag gör det fantastiskt bra.
Jag har tappat massa kilon. (jag har gått från 93 till makalösa 80 kilo, sedan jag kom hit) trust me, 80 kilo på mig är så att jag börjar se riktigt bra ut igen, och det går bara neråt hela tiden. Den lilla blyga Mariell som jag ibland föll tillbaka på när jag var hemma, då det fanns situationer där jag kände mig obekväm, finns inte kvar. De situationerna finns liksom inte mer. Här är jag inte obekväm i någon situation, så blyg finns inte. Det finns inte rum att vara blyg och försiktig när man jobbat som jag gör. Det finns bara inte. (det skulle väl va ibland där runt ögongodis, som blyga mariell tittar fram, men nu är han tillbaka och jag tycker att det går ganska bra, och jag sköter det fint, jag ska berätta lite mer där nästa gång för det har hänt massor). Men obekväm är jag inte. Jag håller ändå ganska bra i trådarna och suger ut minsta lilla droppe och möjlighet.
Jag har växt metervis varje år sedan jag slutade högstadiet. Men så mycket som jag har växt bara det här halvåret är makalöst. Helt ärligt så känner jag mig ostoppbar och verkligt levande.
Sedan ekonomiskt sett så sparar jag bra med pengar med, jag gör av med runt 1000 spänn per månad (!) och jag drar in betydligt betydligt mer. Så bakkontot känns bra. Så nog har jag ett liv. Odefinerbart.
Men en sak är klar. Jag känner att jag lever. För det finns inga andra sätt. Jag lever, jag sparar pengar, jag går ner i vikt, jag drar på mig en arbetserfarenhet som är få förunnat (då vi är en ganska liten skara svenskar (läs europeer om du vill) som faktiskt har ett jobb i maldiverna på sitt cv). Jag drar på mig en livserfarenhet som liknar inget annat i hela världen. Jag växer som människa. Jag lär känna mig själv. Jag hittar var jag hör hemma. Jag lär mig vad jag är grymt bra på, och vad det är jag behöver lägga extra energi på. Jag lär mig om kultruer och om människor. Jag träffar människor och klassskillnader jag inte skulle träffa annars. Mitt liv är så färgstarkt och fyllt till bredden av lärorika möten och leenden så att jag skulle fylla bok efter bok med vett.
Jag vill slå huvudet på spiken och få alla människor att fatta hur världen ser ut. För världen ser ut, det gör den. Det är inte ett ställe i gråskala där små problem existerar. Min själ djupnar och mitt hjärta växer. Mina tårar har en helt annan mening. Mitt skratt har en helt annan mening. Mina ögon ser på ett annat sätt, mina öron hör något annat och min hud känner något nytt. Ord ändrar skepnad och jag ser livet som något annat.
Jag är menat för något stort, och jag har börjat leva det där stora nu. Livet går i 120, och jag går i 120. Så jag är lessen att jag inte ägnar tid till att blogga. Men jag gör tusen annat. (jag gillar ju att blogga, för jag låter ju ibland väldigt vettig).
och grattis på födelsedan moster, jag älskar dig. och underbaraste underbaraste underbaraste viktor till dig med. mitt hjärtas ängel.
fia och jebens med som också fyllt år, grattis och massa kärlek till er. och mina underbara föräldrar ska komma ner om några veckor. längtar såå mycket!!. jag ska va ledig en vecka då och få va turist här, underbart. Min vackraste syster med. tänker på dig. kärlek, djup kärlek.
Mariell is drop dead gorgeus - why not?
The only way is up
Detta har ju blivit lite av en kärleksblogg. Nu vet jag varför jag höll mig ifrån att skriva om honom. För börjar jag kan jag ju liksom inte sluta. (mycket långt inlägg, kortare än vad det ser ut, due to short columna)
Så det här inlägget får handla om annat. Etiska aspekter när man jobbar som jag är ganska många. Etiska problematiker om man hellre vill. Det är ju ända ett jobb som innebär ganska mycket nakenhet. Gästen ställer sig väldigt naken framför dig och släpper in dig innanför sin trygghetszon. Det spelar ingen roll vem som är terapeut, gästen kommer, accepterar och that's it.
Det förtroende som redan måste finnas är bra stort. Redan när gästen tar sig in genom dörrarna i receptionen är det där. När du tar i hand på gästen och presenterar dig. Sånt här är viktigt. Du litar på terapeuten tillräckligt mycket för att blotta din nakna kropp for denne, du litar på terapeuten såpass mycket att du låter denne massera, stretcha, knäcka och jobba med din kropp, din hud och din männsklighet.
Det är upp till terapeuten att ta förtroendet till sitt hjärta, in i sin själ och förmedla det med sina händer och sina andetag. Om jag som terapeut visar respekt, förtroende och tilllit med hela mitt varande i rummet så blir behandlingen bra oavsett tekniker.
Men ibland stöter man på problem. Jag har fått lära mig den hårda vägen att det finns vissa spa-n runt om i världen där det är mer eller mindre vanligt att terapeuterna säljer special massage till ett special price. Det är mycket vanligare än folk tror att detta sker undercover bakom den vanliga menyn. Gästern viftar med lite pengar och småler. Detta har än så länge hänt mig en gång. En gång under mina 6 månader här i paradiset. Jag blev erbjuden uppåt 300-400 dollar. En rysk obehaglig typisk maffialedare. En rysk snuskhummer som hade med sig två fruar hit. Jag skötte situationen väldigt smidigt och sa det det är bättre om du tar de pengarna och köper någon av vara oljor, så kan du ha special massage med din fru.
Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig någonsin sjunka så lågt att jag ens skulle tänka i de banorna. Men det finns de som påstår att allt har ett pris. För mig finns inte det priset. Aldrig att jag skulle kunna ta i mig själv, se mig själv eller ens tänka på mig själv efter något sådant. Men jag är en västerlänning, och är van att allt ordnar sig jämt. Men det är ju inte alla människor som har den levnadsstandarden.
Jag har även stött på lite mer pinsamma situationer kanske. Gästen småsover och helt plötsligt tittar lilleman upp. Hur man bemöter detta är nog upp till var och en. Men det är ju inget som i många fall gästen rår för. Så vi masserar vidare. Det är ju inte så att gästen styr så mycket över situationen. Beröring av vissa kroppsdelar, varm olja, djup avslappning, njutning, vacker musik och väldoft omger dig i rummet. Kanske är gästen i fråga inte van vid det, och det händer bara. Den pinsamma svårigheten är när man råkar se det, att inte låta din egen reaktion gå ut i dina händer.
Det är ju sånt där pinsamt som händer som inte går att göra något åt. Sedan hade jag en gäst en gång som det mitt under massagen började krypa små gula larver runt. Då höll jag på att spy och visste inte ritkigt hur jag skulle hantera den situationen. Jag bestämde mig till slut for att jag tyckte synd om honom som var sjuk, och jag såg noga till att hålla larverna borta fran alla ställen där jag var, (det var enbart 3 larver). Sedan desinfekterade jag mig själv, rummet, alltet. Han betalde ju trots allt bra med pengar för den behandlingen.
Man tänker att man ska agera si och så. Men när du står där och det verkligen händer. Vad gör man då?
Hur ställer man sig till kommentarer som: "Oh, yes!" "Wow, It must feel good to have a job that gives this much plessure to other people?", "Your hands, wow. If I had them I would never need morphin agan" "I will always remember you" "The way you touch me, wow" ? Eller när gästen stönar lite småhögt, nästan som vid sexuell njutning under massagen? Ibland har vissa gäster en tendens att krama din hand när du håller i den för att massera armen.
Alla kommentarer tar jag bra och positivt. Jag tänker inte att gästen skulle mena något annat. Men ibland slås ögonen upp, tänk om gästen menar något annat?. Som efter incidenten med den ryske maffioson. Då öppnades mina ögon lite mer, och jag var mer skeptisk så fort jag masserade män. But the only way is up, smiling positive.
Stark och lycklig så klarar jag mig själv. Mariell mot resten av världen. Jag visar med min själ, mitt språk och mina rörelser var min toleransnivå ligger.
Love update.
På kärleksfronten så går det ju faktiskt framåt. För drygt en vecka sedan så ramlade alla hjärtans dag förbi. I min del av världen kändes den större än vad den har känts innan. I den här delen av världen jobbar vi för att lura pengar av allmänheten, så vi har firat valentines day hela februari. En månad full av kärlek, champange jordgubbar och kokosflingor.
Givetvis så är det här också en värld där många killar försöker sig på att köpa tjejerna. Vet inte om det är typiskt för deras religion? Men för att ragga på en tjej, så talar man om allt man äger och allt man kan köpa/ge till tjejen. Man köper och ger saker till tjejen. Överöser med gåvor och vackra ord. "om jag talar om för tjejen varje dag att jag älskar henne så älskar hon mig till slut" det spelar ju ingen roll om tjejen säger till killen varje dag, att det kommer aldrig bli du och jag. jag gillar inte dig. jag svarar inte när du ringer och jag svarar inte på dina sms. Men den här killen som är lite efterhängsen blev till lite hjälp där en dag.
Jag och ögongodis hade en romantisk dejt i Male igen för några veckor sedan där i början av kärleksmånaden. Den här dejten var lite mer försiktig än den första. Det var bra djupa samtal men när ögonen drunknar i varandra så tar samtalsämnena slut. När han till slut vågade ta min hand så blev det så tyst och fnittrigt att vi inte ritkigt visste vad vi skulle göra. Så oundvikligen mötte vi en grupp människor och fick dela på oss, så sedan valde vi att prata med varandra igen. Vi åt på romantisk thailndsk restaurang och flinade tillsammans. På båten tillbaka så knäppte han kort på mig i smyg när jag sov mot hans axel.
Drygt en vecka senare så föll sig alla hjärtans dag. Kvällen innan var det lite mysfest, och vi umgicks, blev lite fulla, och Mariell fick fyllesms av ögongodis. Alla hjärtans dag gick gansks smärtfritt förbi, för vi var bra busy i SPA-t den dagen. Vi var lite bakis, så det blev helt enkelt sova så snart som möjligt där på kvällen.
Någon dag senare så skulle min stalker i Male skicka mig en alla hjärtans dag gåva. (samma dag är ögongodis i male). Stalker skickar ett sms att han gav min present till någon på båten. Ödet spelar mig spratt ibland och vem gav han inte presenten till om inte ögongodis. När jag senare samma kväll mötte ögongodis var han bra kort. "Ja, jag mötte din vän i Male och han gav mig en present till dig." "okej....".. ", ja, den är i mitt rum, du får den imorron". "förresten honom skulle du satsa på, något att dejta, eller hur?" "det tror jag nog inte..." Jo, men är han gift? kom igen nu." " jag gillar inte ritkigt honom..." " du borde gå och äta nu för du är ju trött, masserat hela dagen".
Sammanfattat och kort. Tog några sekunder innan jag log för mig själv. Var ögongodis lite svartsjuk, mån tro? Inte alls likt honom att vara sur och kort på det sättet. Det tog några minuter innan rumbadrottningen av östersjön vaknade i mig.
Smsade lite gulligt där att. " du vet, jag gillar inte den här killen i Male. Jag gillar ju någon annan. Vet inte ritkigt om han gillar mig eller inte, för jag är för blyg för att ta reda på det." det blev lite smsande den kvällen. Jag var ganska cool och höll huvudet kallt tills dess att han gick och duschade och det helt plötsligt dröjde 15 min med svar. Så då skrev jag god natt och sådär.
Sedan dess har det varit väldigt fnittrigt och gulligt. Det var massor fjärilar i magen och vi bara log och log. Vi skulle hunnit med en dejt där förra veckan, åkt till flygplatsen och myst lite. Men sedan blev båten vi skulle åka med inställd, så det blev ingen resa. Och nu nu om några dagar åker han hem på semester. Han kommer tillbaka i mitten av april. Men det kommer vara tråkigt att inte möta hans själ och hans ögon. Jag är ju van att spendera några timmar om dagen i hans närvaro.
Men ödet rätar upp mig igen här nu. Nu när det börjat närma sig för mycket så hjälper ödet till sådär finnurligt att dra isär oss, och när han kommer tillbaka så har de där fjärilarna lagt sig djupt därinne för att sova.
om en av världens vackraste själar.
Det är ganska tryggt och bra att han faktiskt inte kan svenska. Då kan jag ju faktiskt vrida och vända på honom lite här. Jag kan poetiskt hylla honom till skyarna utan att det ska behöva kännas obekvämt.
Sedan första gången jag mötte hans blick, sedan första gången våra själar kunde speglas i varandra så var jag fast. När min kropp sedan blev varse hans kropp var det sagolikt pirr i hela kroppen. Den dagen vi första gången dansade tillsammans var helt makalös. Nu har det gått några månader. Jag försökte intala mig själv att jag har ju inte fallit, inte alls. Men det var inte lätt i längden. För jag hade ju redan fallit där redan första gången.
Saker blev ju inte värre av att vi började umgås mer och mer, av att vi började sitta och prata, lite djupare, seriösa, flummmiga samtal om kulturer, om möten, om erfarenheter. Vi pratade om vardagslivet här, om problemen man egentligen inte får tala om, om enkla saker, om intressen. Ibland satt vi bara tysta tillsammans och tittade på solnedgången. En djupt förtroende och tillit byggdes långsamt upp. Det är inte många människor jag verkligen verkligen litar på här, men han är en av dem.
När vi sedan fick på förfrågan om dansframträdande på vårt bord så började dansen bli mer och mer, vi umgicks mer och mer, vi rörde oss tillsammans varje kväll, vi rörde vid varandra och det brann. Det var skratt blandat med allvar, det var lugn, blyg, oskyldig och romantisk dans. Det var lite nerver där väl på festen och framträdandet gick väl ganska bra ändå.
Vi var iväg till Male en kväll och i efterhand kan man säga att det var en väldigt vacker dejt. Tanken var inte dejt. Vi åkte dit, vi strosade i affärer, vi åt på en romantisk italiensk takterass. Vi skrattade och våra händer sammanflätades avsiktligt gång på gång, för att sedan inte våga hålla kvar så länge. På båtresan tillbaka låg jag i hans knä och lyssnade på vågorna.
Det blev jul och nyår, helt makalöst, julafton hans födelsedag. Det var småfester överallt i staffbyn och vi alla cirklade runt på olika ställen. Jag tror jag fick en av de vackratse kramar jag någonsin fått i mitt liv. Om tiden kan stanna av en kram så gjorde den det. Några tysta långa vackra sekunder när andetagen uteblev och våra hjärtan slog som ett. Den vackraste stunden den nyårsaftonen.
Men efter nyår hände något. Han började äta middag med sina vänner igen. Han smsade inte så mycket längre, vi umgicks knappt alls av någon för mig okänd anledning. När vi fick det här andra dansframträdandet på vårat bord så struntade han ganska mycket i det.
Det tog ett tag innan hans låga för dansen tändes igen och han faktiskt började hjälpa mig med koreografin. Den här dansen var hela gruppen, första låten är meditation för han och mig. Gruppen dansar runt som i våra tankar. När gruppen sedan försvinner så byts musiken ut till syndig shakira och det glöder på dansgolvet, det är fighting inspirerat och det är så bra. När shakira byts ut mot lambada finns inga gränser längre, så hett så vackert, nu är det inte oskyldigt, lugnt och romantiskt längre. I slutet av koreografin kommer gruppen tillbaka och vi hyllar varandra som en grupp, kompis och laganda. Helt makalöst vackert och jag är så nöjd med mig själv och med allihop.
Tillbaka till han då, och mig. Det blev ju nu så att vi umgicks igen, här nu de senaste två veckorna. Vi planerade och grejade, för vi var ju faktiskt ansvariga båda två. Jag började gå på hans yogapass också. Två morrnar i veckan och två solnedgångar i veckan. Att tillsammans dela det blev ett lugnt harmoniskt sätt att umgås igen. Tysta sida vid sida vid poolen eller på stranden. Där tillät han sig att öppna sin själ för mig igen, om så bara för några minuter.
Annars är han fortfarande tillbakadragen, vi äter inte middag tillsammans längre, vi äter inte lunch ihop längre. Det är lite hemliga söta kvardröjande blickar. Dansen igår var vacker. Festen och framträdandet var makalöst. Jag var så vacker, han vacker och sexig som en gud. Vi dansade med varandra ganska mycket även efter framträdandet. Det började gnistra igen och händer, hud och höfter, bara för att vi ville, inte för att vi skulle.
Han är en av världens vackraste själar. Han har dragit sig tillbaka medvetet eller omedvetet för att det går ju faktiskt inte stanna i det där nervpirrande stadiet före nyförälskelse månad efter månad, och han vet att han är gift. Han vet att han har en fru. Han vet att han kanske redan har korsat den där linjen som han inte skulle korsa.
Han är en av mina själsfränder. Han är en av de människor jag är menad att kunna bli med för resten av mitt liv. Men han är förmodligen inte den som jag kommer bli med för resten av mitt liv. Han är en av de människor som alltid kommer finnas kvar inom mig. Han är en av de människor som jag vet har påverkat mitt liv, och lämnat fotspår i min själ som alltid kommer stanna kvar.
Det är oundvikligen så att den dagen kommer komma då vi skills åt för att inte ses igen, mitt hjärta kommer gå sönder, men ett hjärta går alltid att laga igen.
Han är en av de vackraste själarna i den här världen.
helt osammanhangande
Nu har aven mina bada hela tva webblasare lagt ner. Bidrar till att jag har lite ofrivillig internetavvanjning. Sa jag lar mig att man behover ju faktiskt inte vara online hela tiden. livet fortsatter och ar roligt aven utan internet 7 dagar i veckan.
De forsta dagarana utan internet sa satt jag varje kvall och forsokte laga sjalv, hitta olika losningar och jadajadajada. Sedan insag jag vardet i att fila naglarna, att gymma, att gora ansiktsbehandling, att bygga lite mer danskoreografier. Vardet i att inte ens satta pa datorn. haha.
Har till och med invigit sunrise yoga nu. Det ar val inte riktigt vid soluppgangen, men nog val vid halv atta pa morronen, vilket betyder ga upp kvart i sju. Kanner mig sa frasch av att komma upp tidigt igen. Kanns riktigt bra. Sjalslig balans sadar pa morronkvisten. Sant gillar vi. Hadanefter kommer jag fortsatta sla upp ogonen tidigt. Ta prommmenader pa stranden. Yoga, gymma, tai chi, core, sola, lasa i en solstol pa stranden, jogga....alternativen ar manga. Me likes.
Ni som saknar mig kan ju ta en titt pa min sjalsliga insida, av nagon anledning tycker jag mer om att skriva dar. Finner mer inspiration och mer djup. jag ar ju en sandar djup och underbart fantastisk amazing underbarhet. Jag alskar ju mig sjalv. (nastan, jag vill bara ga ner typ 20 kilo till. for er som ar intresserade har jag vagt mig nu, nagra dagar sedan, och resultatet so far= 3 manader och minus 5 kilo. det ar pa gang. )
Det blev som min kare far sa, 5 kilo till jul. Han kanner mig for bra och vet att jag inte kan halla mig till att leva superhealthy oavbrutet dag ut och dag in i 3 manader for att kanske plocka 15 kilo pa samma tid. det har ju med handen pa hjartat inte blivit regelbundet gym 3 ganger i veckan. det har ju inte blivit kost helt utselutande av choklad eller helt uteslutande alkohol. Langsam och saker viktnedgang ar den basta vagen.
men jag alskar mig sjalv med mina brister, for jag vet att jag gor nagot at dem. jag alskar mitt liv, och jag mar saaa bra nu. puss o kram och tack for alla vackra brev jag far. har fatt fran mina vackraste flickor darhemma och fran emma och peter med nu, tack tack. jag ar mer poppis nar jag inte ar hemma. det har med att stanna borta fungerar ju bra. jag far brev och presenter pa posten mer an nagan annan pa hela resorten....weiiiihoooo!!
Mellandagsre(s)a till Maldiverna någon?
Här hos utsidan så är det full fart. Vad vore en kväll utan något att göra, vad vore en ledig dag utan massa måsten? Om inte alldeles, alldeles... underbar.
Såpoperan fortsätter på stadig bas här även om jag har slutat att uppdatera den här. Triangeldraman om vart annat är vardagsmat och han den där Roger har fått talförbud till oss SPA-tjejer. Vår högste maneger såg när Roger var otrevlig mot en av tjejerna, och det börjades nysta i det där garnnystanet och det var mycket längre än alla trodde. Så slutade med att han blev varnad och är förbjuden att prata med oss. Bra skönt faktiskt. Johannes har slutat vara jobbig för mig, han är bara normalt vanlig snäll nu igen.
Går man bort från det så åkte en av mina nära vänner på att bli utvisad från landet. Han blev kallad till polisen och två veckor senare fick han inte vara kvar. Brottet var att han hade ljugit för tullen om en staty. Han är dock för värdefull för Sheraton så det anlitades en advokat och han kommer tillbaka här om ca 2 veckor.
Två andra tjejer på SPA-t blev utslängda med bara några timmars förvarning. Helt sjukt beteende av ledningen där kanske. Men så mycket som mörkas här och är konfidentiellt, så det hände säkert något där som vi inte får veta.
Så det finns absolut tillräckligt med stuff för att göra en såpopera av det här stället. Kanske det blir mitt nästa drag när mitt äventyr runt jorden är slut. Manusförfattare...hmm.
Jag har hållt mig från att berätta om ögongodis, för det är för mycket som händer där. Låt oss säga att jag har insett nu att det är ingen idé att låssas att jag inte redan har fallit. Men det kanske kommer en liten lugn tömmning om en av de vackraste själarna i världen här snart igen. Han inspirerar mig, han ger mig så mycket bara i att han finns och att han ler, bara genom att möta hans blick så finner jag ro. Det är så farligt rätt att det inte får hända. Så nu slutar jag skriva för den här gången.
Jag ska jobba på mitt youtubekonto med. Men internet här är bra långsamt...
god natt vackraste människor som tar er tid att hitta hit ibland. (ni har säkert insett nu att det räcker att komma hit sisådär en gång i veckan eller en gång var tionde dag, men glad att ni fortfarande tittar in ibland.)
Sheraton, eller vänta här mamma anniversary
Först ska jag bara nämna min vackra mamma, min underbara mor, som nu har passerat det där sträcket. Den där födelsedagen dar åldersnojan kanske är som störst. Nar man helt plotsligt är närmare 100 an 0. Hur kunde det bli så? Man är ju inte äldre än vad ens barn ser ut. Titta på oss, vackra och helt enastående, så ja, pappa är väl någonstanns i mitten av 30 och mamma kan inte va äldre än 29. Men grattis Mamma, bra gjort. Det var en stor fest, och jag önskar verkligen verkligen verkligen att jag var där. Det var musik, underhållning och glädje till bristningsgränsen om jag forstått det hela rätt, alla var där. Sa well done sötaste familj.
Saknar er, första julen utan familj, utan julmat, utan kalle anka, utan julgran. Det blir nog lite tungt, men hey, det är ju en erfarenhet. Jular har man ju många framöver så no big deal ungefär. Mitt äventyr är av så stor kaliber att jag ler och skrattar varje dag. Mitt äventyr är av så stor kaiber att jag vet inte var jag ska vända mig för att förstå den stolthet jag känner över mig själv. Mitt äventyr här och en jul här i en muslimsk kultur är något nytt och givande av största grad. glädjetjut med mig?
Tillbaka till el anniversary. Magnifik fest. Det bjöds på olika sorters plockmat, vin, öl. Det var tal fran ledningen, hyllningstal till alla oss. Hur vi har lyckats att avancera och avancera. Vi har förvandlat en ordinary resort till ett femstjärnigt förstklassigt hotell. Vår resort tog hem 4 priser på en Sheratongala som var nyligen. Vårat lilla hotell, det är stort. Vi ökar för varje månad i medeltal på gästernas utvärdering. Det går bara bättre och bättre. Inga andra är som vi.
Det blev lite bada, det blev dansa, mingla och det blev de beryktade uppträdandena. Först ut var ett gäng från housekeeping som utklädda och sminkade till tänderna dansade runt. Sedan hade finnance kontoret en modeshow där killarna visade vackra tjejkläder och dansade. Det var allt från hula hula med kokosnöter BH till långklänning. Sedan kom jag och mitt vackra ögongodis. Vi är något speceiellt. Folk applåderade redan innan framträdandet. Det var runt 250 pers i publiken. Lite nervös var jag så det hade blivit två glas vin innan. Det var höga klackar och sand. Jag tappade balansen två gånger, för er som känner min kroppsmimik så syns det nog att jag var lite nervös. Men wow, det var så bra ändå, det var helt underbart roligt. Publiken älskade oss, och vi älskade dansen. det pratas om oss fortfarande nu, två dagar senare.
Efter vår show fortsatte hyllningarna hela kvällen, det var maneger, det var kramar det var klappar på axeln. Det var lyckat. Minglet och dansen fortsatte tills dess att gästerna började klaga på att musiken var för hög. Allt som allt en mycket lyckad fest.
Nu har planerna för nästa dansframträdande börjat. Mer tai chi inspirerat, mer fighting som slutar med love making. This is big. Me and ögongodis tillsammans med våra andra kollegor på spa och fitness centret. Me loves it. Den 15:e januari smäller det nästa gång. (och nu behöver jag shakiras nyaste album, please. )
Busy days and me loves it
Juletider är ganska stressiga hemma. Det ska julklappas, det ska bakas godis, det ska pyntas, det ska lagas mat, det ska planeras vem som träffar vem då och vem som träffar vem då, det ska gås ner i vikt lite i förebyggande syfte så att man med gott samvete kan äta under juldagarna, det ska planeras nyårsfest, och vad ska man ha på sig? var ska vi va? vilka ska vi bjuda? det ordnas och grejas. Julstress, julmys, jul helt enkelt. Ovampå det så har jag de senaste jularna haft tentaperiod så det är varit massa plugg där samtidigt. Saknar jag julstressen?
Jag vet inte. Här andas jag. Här pratar jag med havet varje dag.
Men det är lite stressigt här med nu, bra stress, kom ihåg bra och helt tokigt underbar stress. Utöver jobbet så har ett sidoprojekt av underbar kaliber kommit upp. Det är så att Sheratons första årsdag på Maldiverna närmar sig. Vi firar med stor fest på tisdag.
På festen står personalen för underhållningen. Varje department skulle/ska sätta ihop ett nummer som ska framföras. För någon månad sedan började Mariell få smeknamnet Shakira, (vet inte varför, hrrm!!). Men av någon konstigare anlending har min chef hört detta om Shakira. Så det tog inte lång tid innan jag blev frågad om att samordna något framträdande. Jag är inte sen till att tacka ja till saker. Hallå, dansa, kort glädjetjut.
Så sagt och gjort, planeringen började direkt, och jag började bubbla tankar om att ordna en dans med koreografi för en grupp. Tänkte ett gäng tjejer och ett gäng killar. Visade sig dock senare när vi hört oss om med alla att det bara var jag och herr ögongodis som nappade. Så det blev vi. Vi har båda dansat mer eller mindre innan, och tillsammans valde vi ut musik och jag och anders klippte ihop ett stycke på drygt 6 minuter med blandade genres. (latino, pop, r&b och powerballad). Sedan började vi dansa. Så sagt och gjort, jag jobbar 8-9 timmar om dagen och nu dansar jag 2 timmar om dagen också. Det är storartat och perfekt. Storyn, attityderna, känslorna, helheten. Nu finslipar vi detaljer varje kväll, om och om och om och om och om och om igen. The ordinary needs to be extrodinary. It is the WOW-factor we will have. Klippet kommer bli inspelat och blir det bra ska jag försöka peta in det här. (OMG).
Blir det bra så kommer jag bli involverad i undehållningen på hotellet. Då kommer det börja bli staff underhållning en dag i veckan på det omtalade beachpartyt. Först ut blir jag och min kavaljer. Men vi väntar och ser effekten på tisdag först. Småjobba med dans och koreografi på regular basis? Entertainer. (OMG OMG OMG, lååååååångt glädjetjut)
Något skumt händer här, allt jag säger händer.
En del av min värld.
En vy från personalbyn. Ganska idylliskt med sängen på sniskan där.
Tänkte ta tillfället i akt att berätta lite om hur jag bor. För det är ju lite så att vi bor ganska litet. På en ganska liten del av vår ö, (vår ö är ganska liten), så ligger personalbyn. Här finns som vandrarhemslängor som aldirg tar slut, (se bilden). Det är enkelvåningar och dubbelvåningar. Här finns ett gym, här finns en tvättstuga, här finns en matsal, här finns en liten shop, här finns tv och dataspelsrum, här finns en egen liten hamn, och här finns en inte-ritkigt-färdig strand.
I vårat rum där jag bor, bor en tjej från sydafrika, en tjej från indien och en tjej från bali, och lilla Mariell från sverige såklart. Rummet är inte jättestort, men det går bra. Vi har tv, dvd, kylskåp, sminkbord, två våningsängar, litet pentry med vattenkokare och riskokare, garderober, skåp och så badrum. Inte så mycket för världen kanske. Men det är ett nytt sätt att leva, detta är ett nytt sätt att ta in, att förstå och att uppleva.
Det är folk som har lämnat för att de inte gillade standarden på rummen. Vad då inte gillade? Givetvis hade man föredragit en etagevåning med havsutsikt. Men det gäller gilla läget. Det är att utvecklas, att inspireras, att utforska, att hitta detta sättet att leva.
Jag älskar vår personalby. För mig är den idyllisk, för mig är den något nytt, något häftigt, en prövning, ett sätt att få djupare förståelse för människor som lever så här och jobbar så här. (jag är ju en av de människorna nu). Det är en livsstil som är avundsvärd. Jag betalar inget för mitt boende, jag betalar inget för min mat, för mitt vatten. Oftast inte för vin, alkohol eller dylikt heller. Jag lever här, jag jobbar här, jag får lön, och resten är gratis.
Life in paradise? Ja, varför inte.
Börja förstå livet på ett djupare plan? Ja, absolut.
I' m still standing
I' m still standing, better than I ever did. Lookin like a true survivor, feeling like a little kid. I'm still standing.
Människor ibland tycks tro att jag lever livet här. Visserligen I am living the dream. My dream. Jag är en del av världen. Jag är en av de vackra svenskarna i utlandet. Svenskar i Världen. En av oss som sprider Sveriges vackra rykte och omdöme till resten av världen. Det är stort. Lilla vackra Mariell från lilla vackra Sverige på ännu mindre Maldiverna. Jag har möjligheter beyond dreams att ta mig runt världen på riktigt. Bo 1 år här, bo 1 år där, bo 1 år där och bo 1 år där. Ingenting är omöjligt anymore.
Men livet här är ganska tufft. Jobbet här är ganska tufft. Det är roligt men det är jobbigt. Jobba 6 dagar i veckan, jobba över nästan varje dag, betalt som obetalt. Bara för att service is the key, alltid finnas där. Loyalty beyond reason. Klart jag är här för min karriär. Klart jag är här för att göra bra ifrån mig. För att få riktigt riktigt riktigt grymma omdömen när jag lämnar paradiset på jorden. För en dag så lämnar jag, så mycket vet jag.
Jag är ju givetvis här för att jag har en desire undermedvetet att explore, att upptäcka, att hitta. Att möta kulturer, människor från världen över. Att se livet från nya synvinklar. Att lära mig språk, religioner, livsåskådningar. Att ta till mig, att ta in, och att hitta mitt bästa sätt att leva mitt liv på. Kort och gott, jag gör det här för min karriär.
Vissa veckor har jag inte ens min dag off. Som förra veckan. Har dock fått igen den nu till veckan. Men vi har mycket mycket gäster nu, så tror inte det blir två dagar off. Det blir nog, I have bad news for you again, Mariell, you need to work tomorrow. Som om det var något nytt.
Life in paradise, it is not all about paraplydrinkar, sol, vita stränder, turkåsa hav, paraplydrinkar, sova länge. It is reality beyond reason. Det är jobba, jobba, jobba, service, service, service. Det är massera, massaera, massera.
Men, men... I enjoy, that´s the biggest most important thing in life. Be happy, enjoy. Learn, explore. It is not just the life around work, around massages, around SPA. There is still culture, there is still life.
To get you some in-life snaskigheter, in såpopera. Jag har nu börjat bygga upp mitt harem av vackra pojkar. Insett att det är ju lite bra med kontakter. Så länge jag håller isär dem. Jag har en djupt förälskad beundrare som jobbar för watersports, (han har bland annat lovat att han ska lära mig segla katamaran), jag har en lite småk*t kille som är bartender, (bartendrar är alltid bra har jag lärt mig), jag har ju han där Roger som jag hanterar vädligt bra, (så länge jag är snäll och söt, så länge han inser vem som bestämmer), jag har min kontakt i Male som har souvenirshop och jobbar för ett litet kryssningsföretag (kryssningar med stooora vackra segelbåtar availible för småkryssningar på 1-2 dagar). Jag har mitt vackra ögongodis, och jag har the tennispro on the island, (han är fortfarande på kompisnivån, men det har börjat bli ganska enkelt att läsa killars beteenden nu).
Inte att jag avancerar, inte att det är mer än att Mariell är lite av en favorit. Inte mer än att de tror att de har en chans, även om det bara blir vänskap så är de glada. Inte mer än att de hjälper mig, är lite vänliga. Inte mer än vänskap och givetvis förhoppningar och drömmar. But this is a way to love the culture, a way to explore, a way to makin friends. Maybe a way to teach them how to behave around beauty chicas. Deras sätt att köpa fungerar kanske inte.
But as I said, I´m still stanidng, better than I ever did. I'm standing on mina egna axlar, Jag har hela världen under mina fötter. Alla möjligheter är mina. I am living the dream. But the dream is en värld full att tuffa och mindre tuffa utmaningar. I said Heaven is a place in earth, and you make your heaven perfect for you.
2 months in paradise.
P.s. inte så att jag klagar. jag älskar verkligen, verkligen att vara här. Det är sååååå bra, det är en sådan vacker möjlighet för lilla mig, och tacksamheten jag känner går inte att beskriva med ord. Tacksamheten jag känner vet jag inte vart jag ska rikta, mot mig själv, (?). Me lovin my life. Thank you for sharing my love. Thank you for missing, thank you for lovin me. I miss you, I love you all.
